Yes, we can!

Jajemän, jag & Joss har bestämt oss för att deltaga i våran första tävling sedan våra ungdomsårs bravader. FalunBorlänge-loppet den 14/2. Frågan är, vad har vi gett oss in på? Sträckan är 25 km och vi tänkte att "ja, det där kan vi klara". Stor i orden, liten på jorden? Jag har en vag känsla av att dedär 25 kilometrarna kommer att gå på ren vilja. Jag känner för min del att jag inte är i mitt livs form nu, och jag kan inte träna nå skidor heller. Josefine tror jag dock kommer klara sig galant! Men hey, man får vara optimistisk.. Loppet äger dessutom rum den 14 februari, även kallat "Alla hjärtans dag". Jag & Joss tänkte då; "det passar oss utmärkt!".

Medan alla andra umgås med sina pojkvänner, molar b

akelser & spyr ut rosa konfetti på varandra, så kommer Joss & jag att flämtandes, stönandes att försöka ta oss fram i spåret. Det kommer inte bli vackert, det lovar jag. Där kan man även klämma in våran lilla roadtrip till Falun kanske!? Visserligen kommer vi självklart belöna oss med en & en annan grönsak (se: bakelse) efter loppet, men det är ngt sådant man får unna sig. Istället för att visa våran kärlek till den manliga rasen & rosa, fluffiga grattiskort kommer vi ist visa våran kärlek till den sport vi nu anammat: skidåkning.

Vi kommer svettas, frusta, pusta, dö rent fysiskt, ja även psykiskt. Men vi ska lyckas & vi ska lyckas med bravur! Tack & Adjö, nu blir det jobb på Helmers.

YES, WE CAN!