"Ramla inte nu Jossan...!!"

Idag när jag åkte skidor i elljuset i Grönklitt kände jag mig lite ensam. En skräck jag har är att typ ramla eller snubbla fult inför en massa människor när man är just, ensam. För hur fan ska man reagera?!
När man ligger där på marken som ett fån, ska man skratta åt sin klumpighet eller ska man allvarligt resa sig upp och rätta till kläderna?!
Detta är för mig en gåta.
Tyvärr har jag en tendens att ofta, eller alltid ge ifrån mig ett slags omedvetet skrik när jag ramlar, vilket kan vara sjukt pinsamt när man är bland folk.
Vad jag nu vill komma fram till är något som hände mig idag; När jag i frid och fröjd åker på mina skidor i Grönklitts fina spår så kommer jag till en, vad jag vill kalla; brant backe. Jag blev lycklig i hela kroppen då jag vid denna tidpunkt var rätt slut och behövde få "vila" mina armar lite. Jag var dock inte lika lycklig när jag upptäckte ett helt gäng proffsiga skidåkare stod nedanför backen (!!!!) Men jag tänkte;

"Okej Josefine, detta är din chans att styla"

Så, jag tog fart, böjde på knäna och satte rumpan i vädret.. åhej vad det susade och gick! I mitt huvud ekade samtidigt orden; "RAMLA INTE RAMLA INTE RAMLA INTE"
Och det gjorde jag inte heller! Jag gled snyggt förbi grabbgänget med ett coolt leende på läpparna och lite lagom fastfruset snor under näsan! YES!

Jag tror jag blev lite alltför kaxig efter den upplevelsen för när jag sedan åkt klart och skulle hoppa in i bilen hände det otänkbara, min värsta mardröm!
Jag hade precis lastat in skidor och stavar i bagaget och skulle precis sätta mig i bilen när jag plötsligt halkar till på en isfläck. HELVETE! Jag ramlade rakt ner på rumpan och satte mig med öppen bildörr på marken bredvid förarsätet, och där kom det ofrivilliga skriket. I samma sekund som jag gör detta går ett annat skidgäng förbi. Hade jag inte skrikit så hade dom inte sett mig.
Så.. där satt jag på min kära bakdel och tänkte att livet är bra kul ibland... NOT

/J